POP Skivans pressrelease måste nämnas.

Det är ett tio sidor långt dokument som vill bevisa att den riktige Michael Jackson sjunger på ”Michael”, och ingen annan. Alla inblandade, inklusive papperskorgen i skivstudions vänstra hörn, den bakom stickkontakten, vittnar om att det är hans röst.

Stor möda läggs också ner på att förklara att albumet är autentiskt, att det är exakt så här Jacksons uppföljare till ”Invincible” från 2001 hade låtit om han levt. Typ. På ett ungefär.

Michael Jackson ska nämligen ha lämnat efter sig detaljerade beskrivningar till musiker, låtskrivare och producenter om sin vision. En unik så kallad ”road mapp” som bygger på anteckningar och samtal. Ja, alla medverkande kände det som att Jacksons hand guidade dem under inspelningarna. Om handen ifråga bar silverhandske framgår tyvärr inte.

Okej. Absolut. Må så vara.

Diskussionen om det är Michael Jackson som sjunger eller inte är ändå meningslös och paranoid. Och tjatet om hur nära slutresultatet ligger Jacksons ursprungliga idéer är lika absurt.

Det finns ett problem. En liten detalj som inte ens en kackadua med nedsatt syn och hörsel och marknadens sämsta bredband kan missa.

Michael Jackson är död.

Han kanske sover med fiskar, åker molnslalom med Jesus eller spelar backgammon med Sankte Per. Vem vet? Men han var definitivt inte i studion när dessa sorgliga ursäkter till låtar färdigställdes. Därför går det inte heller att ta skivan på allvar.

Michael Jackson var inte bara en perfektionist som mixade om ”Billie Jean” över 90 gånger innan han blev nöjd. Han brukade även göra sitt yttersta för att vara modern. Han lyssnade på samtiden, struntade i rasgränser och anlitade de hetaste producenterna och stjärnorna för att kunna låta som i morgon.

År 2010 hade kanske namn som Kanye West, Lady Gaga, Coldplay, Nicki Minaj och den omåttligt populäre tonåringen Justin Bieber stått på gästlistan. Det är ingen vild hypotes. Innan han dog jobbade Jackson till exempel med Lady Gagas svenske producent och hitmakare RedOne.

Nu får fansen lyssna på kasserade inspelningar från 1980 och outgivet skräp med Lenny Kravitz i stället. Efterkonstruktionerna är lika fattiga och själlösa som postuma dokumentären ”This is it”. Filmen gick i stort sett ut på att en skröplig popikon stod och viftade med handen på en brittisk scen.

Likplundringen går att förstå. En popstjärnas död är alltid en bra affär. Och eftersom Michael Jackson var störst blir den kommersiella potentialen oslagbar.

Enligt Wikipedia äger skivbolaget Sony rättigheterna till ytterligare tio Jackson-album med utgivet respektive outgivet material.

Fortsättningen kan bli hur lång och dålig som helst.

källa.